Det borde finnas separata platser för freaks på bussen

2007-09-03 @

15:21:59
Okej, det har hänt igen. Det är lika chockerande, undehållande och äcklande varje gång. Bussmarodören har återvänt!
Första gången jag stötte på honom var för kanske ett år sen tillsammans med Stina.
Bussmarodören är en pojke i övre tonåren. Han har en släng av acne, blont hår och glasögon. Men det är inte hans utseende som är det väsentliga.
Marodören gillar att sätta sig nära tjejer på bussen, väldigt nära. Till en början kan man tänka sig att han kanske bara råkar sätta sig lite nära, men när han långsamt börjar flytta sig ännu närmare och smeka en på benet med sin fot är det nog dags att börja fundera på platsbyte.
Förra veckan fick jag ett sms av Stina där hon berättade att pojken i fråga satt bredvid henne.
Idag fick jag själv uppleva det, helt ensam.
Det är bara det att jag inte kan låta bli att tycka synd om honom. Han verkar så störd och ensam (därmed inte sagt att det är okej att smeka mig på benet) och vill nog egentligen bara ha sällskap. Eller så är han en helt vriden sexpsykopat, fast jag tror nog mer på det första alternativet. Hur som helst får vi nog aldrig veta vad han är för en, eller jag tänker nog inte uppmuntra till någon social kontakt i alla fall.
Okej, det har hänt igen. Det är lika chockerande, undehållande och äcklande varje gång. Bussmarodören har återvänt!
Första gången jag stötte på honom var för kanske ett år sen tillsammans med Stina.
Bussmarodören är en pojke i övre tonåren. Han har en släng av acne, blont hår och glasögon. Men det är inte hans utseende som är det väsentliga.
Marodören gillar att sätta sig nära tjejer på bussen, väldigt nära. Till en början kan man tänka sig att han kanske bara råkar sätta sig lite nära, men när han långsamt börjar flytta sig ännu närmare och smeka en på benet med sin fot är det nog dags att börja fundera på platsbyte.
Förra veckan fick jag ett sms av Stina där hon berättade att pojken i fråga satt bredvid henne.
Idag fick jag själv uppleva det, helt ensam.
Det är bara det att jag inte kan låta bli att tycka synd om honom. Han verkar så störd och ensam (därmed inte sagt att det är okej att smeka mig på benet) och vill nog egentligen bara ha sällskap. Eller så är han en helt vriden sexpsykopat, fast jag tror nog mer på det första alternativet. Hur som helst får vi nog aldrig veta vad han är för en, eller jag tänker nog inte uppmuntra till någon social kontakt i alla fall.
| Kategori -
Min vardag
© Design By www.jennysmodemix.se
Kommentarer
Trackback