Jag har vänt upp och ner på halva huset i mitt sökande efter de små rara nycklarna utan framgång. Mamma blev inte glad och ställde frågan "vart hade du dem sist?". Jag hatar den frågan, om alla som tappat bort saker visste svaret på den frågan så skulle problemet med borttappade saker inte existera.

Det som stör mig mest är att den fina nyckelringen jag fick av Rebecca satt på den där nyckelknippan och nu lär jag aldrig återse den igen. Det är med sorg i mitt hjärta jag inser detta.

Jag läste just en artikel i min kära förorts egen tidning som handlade om min gamla skola och en samtalsgrupp de har som är obligatorisk för tjejerna. I denna grupp ska man diskutera alla sina negativa tankar man har och omvända dessa till positiva. Man talar om hur dåligt man mår eftersom man är tjej och hur vi ska stötta varandra, sister to sister.
Jag gick på det där och det var ganska så jättevärdelöst. Enda anledningen till att man såg fram emot de där mötena var att vi fick fika varje gång och sedan satt vi och talade om hur man skulle få bort jobbiga tankar som tex "jag är för tjock" och "jag måste verkligen banta" med argument som "neej, inte alls, ta en kaka till".

Gulliga mor och far köpte supergod marabou mjölkchoklad när deras lille ynklige och besvikne dotter ringde och bad om det efter sin fotbollsmatch.
Nu har den ynklige dottern lyckats pressat i sig hela 100gramskakan förutom två bitar.
Ynklige dottern mår nu otroligt illa, men kommer ändå snart att pressa i sig de sista två bitarna.