Idag på busshållsplatsen såg jag sen en gammal dam med en jacka i sån där hej-jag-är-amerikan-och-spelar- baseboll-modell med glittrig text på ryggen där det stod "Björn Borg exotic underwear 1992". Jag tyckte det hela var mycket spännande och funderade på hur denna dam kunnat komma över en sådan jacka. Jag kom inte fram till något förutom att hon banne mig var väldigt hipp.

Idag var jag i Rebeccas skola och hälsade på men efter vad jag såg där vet jag inte om jag vill komma tillbaka. Vi traskade upp för en trapp in i en korridor och förbi en städare som såg ut som en sympatisk människa. Men vad gör den här sympatiska människan? Jo, han spottar, SPOTTAR, i sina händer och liksom gnuggar in saliven som om det vore tvål och sedan återgår han glatt till sin städsyssla och tyckte alls att det han gjorde just var extremt ohygiensikt och äckligt.

Jag läste i dagens tidning att det igår var Global Handwashing Day skapat av FN pga de dåliga sanitära förhållandena som finns runt om i världen. Den där städaren måste totalt ha missat det. Vilken tabbe.

Jag städar mitt rum utan att mamma och pappa bett mig om det! Inte en enda gång har de hunnit säga saker som "Ditt rum ser ut som ett bombnedslag", "Jag vågar inte gå in i ditt rum, jag är rädd att få något i fötterna" eller ens klassikern "Du vet att i pengarna du får av oss varje månad så ingår att du städar ditt rum!". Inget av det, jag tror nästan de blir lite besvikna nu när de kommer hem och upptäcker att de inte behöver tjata. Jag har nämligen märkt att tjata på mig är mina kära föräldrars favortisysselsättning. 

På bussen idag satt jag och läste en bok och hade en allmänt trevlig hemresa då jag ungefär 5 stationer innan min station av någon anledning tittar upp i taket och inser att jag inte har någon stoppknapp ovanför mig, inte bredvid mig eller framför mig heller. Den närmaste knapparna sitter antingen ovanför sätet bakom mig eller ovanför sätet på andra sidan. Jag börjar få lite ångest, vad gör jag nu? Antingen frågar jag personerna på respektive säte med knapp ifall de kan trycka åt mig, men båda två lyssnar på musik och då måste jag peta på dem och det är så omständigt, eller så får jag trycka på knappen själv men då måste jag ju liksom böja mig över dessa personer för att komma åt knapparna och det tror jag inte är särskilt uppskattat. Medan bussen lämnar den näst sista stationen är jag fortfarande i en djup diskussion med mig själv och plötsligt, som sänt från ovan, ser jag hur en hand sträcks upp i luften och riktar fingret mot stoppknappen och sekunden senare hörs det välbekanta, lungnande ljudet av bussens stopp-pling. Och jag kan andas ut.   

Idag skedde det, idag var vi ute och vände upp och ner på stan, så som utlovat. Riktigt bra gick det också, vi kände oss precis som tioåriga små pojkar, vi fick till och med tips av små sjuåriga pojkar som hade rast i skolan och såg oss åka. Så vi hängde liksom lite med folk i rätt ålder kan man säga. Vi lyckades släpa med oss Lovisa ut också som tog små åkturer och framförallt var väldigt aktiv med kameran för att vara beredd ifall vi ramlade. Vill bara påpeka att ryggsäcken jag har på mig inte beror på att jag vill sätta mig in i skejtarstilen, jag hade en egen kamera där i som var lite svår att åka med i handen. För att fortsätta på temat ålderskris gick vi sedan hem till mig för att käka mellanmål och titta på Simpsons. Lisa ringde och frågade om vi verkligen inte hade viktigare saker för oss, vad kan vara viktigare än detta undrade vi. Skola tyckte Lisa, både jag och Johanna kom på att hon kanske kunde ha rätt och efter att ha kollat på Family Guy rullade Johanna hem. 

Killkill i maggropen, nu stänger jag dagboken! 

Så har man då fyllt ett år äldre, klokare och mognare. 33 år kvar till 50 och 48 år kvar till pension. Jag börjar få lite åldersnoja, därför ska jag i veckan införskaffa en skateboard tillsammans med min tre månader äldre vän Johanna och sedan ska vi ut och vända upp och ner på stan på våra brädor i ren mellanstadie-anda.

Då jag kom in i datorrummet idag var det första som nådde mina öron ett mycket tydligt tickande ljud. Jag blev på en sekund helt övertygad om att någon placerat ut en bomb i rummet och i ren panik började jag leta efter bomben för att klippa av den röda kabeln eller hur det nu är de gör i filmerna. Rätt imponerad av min hörsel fann jag snart källan till ljudet, längs in i en garderob. Bomben var en väggklocka som mamma råkade dra upp idag när hon städade. Det blev alltså ingen Mission impossible-inspierad lösning på dramat. Kanske var bäst så för min överlevnad.

Jag tog just en kort liten paus från mitt studerande och gick ut till mamma i trädgården och gissa vad jag fann? Vår björnbäskbuske full med mogna bär! Så jag sprang runt i höstsolen och åt bär direkt från busken och kände mig som ett riktigt litet skogsbarn född och uppvuxen i en liten glänta långt bort från all civilsation. Det gick nästan helt att leva mig in i denna fantasi om jag ignorerade ljuden från bilvägen precis nedanför.  

Jag är ledig idag. Dvs helt fri från att behöva beträda skolbyggnanden. No school for me today. Göra vad jag vill. Inga måsten. Avundsjuk? 
Att jag ska plugga naturkunskap nu beror endast på att jag tycker det är så himla kul och inte alls för att vi måste lämna in en rapport som jag totalt glömt bort! 

Jag var på Ikea med min ömma moder idag och gissa vad? Möbelvaruhuset har satt ut sina julgrejer.  Jojominsann, snacka om att leva efter konceptet "vara ute i god tid".

Fick ett samtal alldeles nyss med en förfrågan om jag kunde vara med i en marknadsundersökning. Okej sa jag och tänkte på Johan som hade varit med i en tidigare som handlat om vilka affärer han besökte. Det skulle bara ta tio minuter lovade hon. Tio minuter tyckte jag var lite mycket men okej okej jag accepterar. Dock fick jag ångra ganska snart att jag gett mig in på detta; "Hur skulle du beskriva att din familjs ekonomiska sparande kommer se ut inom de närmaste tolv månaderna? Kommer de vara, mycket goda, ganska goda, goda, mindre goda eller vi sparar inte alls?" Helvete... Redan här hade jag gett mig ut på djupt vatten. Jag sa "ööööh mycket goda?" och frågorna fortsatte i samma genre och mina svar blev allt större och större gissningar. I slutet undrade hon om hon kunde få höra av sig för lite följdfrågor, jag sa nej.

Åkte hem på en knökfull buss idag, sådär full att man i princip luktar varandra i armhålorna. Jag kunde hur som helst inte undgå att höra ett samtal en  tjej som stod tryckt precis bakom mig förde i telefon. Hon pratade om något fik hon och hennes kompis skulle besöka i veckan och för en utomstående tedde sig detta samtal lite märkligt;
"Ja, men vi tänkte sätta oss på något fik imorgon och umgås lite, coffee corner kanske, vill du hänga på? Jaha, Filip, nej det kanske förstås är lite jobbigt om du måste ha honom med dig."
Lite lätt taskigt om nu den här Filip var tjejens pojkvän tänkte jag.
"Ja... Ja det är klart att det är jobbigt att hålla koll på honom hela tiden, då kan du ju inte riktigt umgås kanske"
Jaha, det kanske är lillebror eller något hon ska ta hand om funderade jag.
"Men om vi tar -namn på café som jag inte minns- istället, där har de ju uteservering, då kan du ju ha Filip i väskan!"
Vad i helv... Stackars Filip! Jag hörde inte resten av samtalet men efter en stunds fundering kom jag fram till att Filip måste ha varit en hund. Något annat skulle ju varit rent omänskligt!