Ja som sagt. Iväg på hundra års kalas skulle man. Bror var alldeles för sjuk för att följa med. Det tyckte alla var tråkigt. Men jag tycker det var tråkigast för mig för det innebar att jag var tvungen att sitta där med mina kära innerstadssläktingar helt själv.

Middagen åts på Operakällaren och jag har nog aldrig käkat på ett finare ställe. Det var för fint för lilla förortsjag. Det var fler bestick än vad jag någonsin använt till en middag, det var inte ens en vanlig kniv till fisken. Jag kände mig som Julia Roberts i Pretty woman. Ni vet när hon tappar räkan, för ja, jag tappade lite mat, men som tur var landade det på tallriken igen. Varje gång en ny maträtt kom in var jag tvungen att titta på min kära granne vid bordet för att se hur han åt det. Jag har aldrig känt mig mer obekväm vid en middag.
Jag har en bild på förätten, men jag vågade inte ta mer bilder på maten eftersom det skulle verka ännu mer lantligt och förstöra min dåliga fasad som världsvan. Inte att jag försöker spela något jag inte är, som en viss flickvän till min bordsgranne, men man behöver ju inte utmärka sig.
Ja. Nog om middagen (se, jag har blivit smittad med språket, eller hur att jag annars äger "nog om middagen") sedan åkte vi hem, jag mådde jättedåligt, medan några andra i sällskapet gick in på Cafe Opera. I taxin hem tackade jag gudarna att jag är uppvuxen i ett hus i förorten.

    
Efterrätten                     Förätten

Ja som sagt. Iväg på hundra års kalas skulle man. Bror var alldeles för sjuk för att följa med. Det tyckte alla var tråkigt. Men jag tycker det var tråkigast för mig för det innebar att jag var tvungen att sitta där med mina kära innerstadssläktingar helt själv.

Middagen åts på Operakällaren och jag har nog aldrig käkat på ett finare ställe. Det var för fint för lilla förortsjag. Det var fler bestick än vad jag någonsin använt till en middag, det var inte ens en vanlig kniv till fisken. Jag kände mig som Julia Roberts i Pretty woman. Ni vet när hon tappar räkan, för ja, jag tappade lite mat, men som tur var landade det på tallriken igen. Varje gång en ny maträtt kom in var jag tvungen att titta på min kära granne vid bordet för att se hur han åt det. Jag har aldrig känt mig mer obekväm vid en middag.
Jag har en bild på förätten, men jag vågade inte ta mer bilder på maten eftersom det skulle verka ännu mer lantligt och förstöra min dåliga fasad som världsvan. Inte att jag försöker spela något jag inte är, som en viss flickvän till min bordsgranne, men man behöver ju inte utmärka sig.
Ja. Nog om middagen (se, jag har blivit smittad med språket, eller hur att jag annars äger "nog om middagen") sedan åkte vi hem, jag mådde jättedåligt, medan några andra i sällskapet gick in på Cafe Opera. I taxin hem tackade jag gudarna att jag är uppvuxen i ett hus i förorten.

    
Efterrätten                     Förätten