Imorgon ska jag in till stan och äta lunch med pappa (usch vad illa, jag låter precis som blondinbella, big no no). Jag bara hoppas att han, eftersom jag åker in på min lediga tid till hans jobb, bjuder på lunchen. Jag är faktiskt ganska orolig för att han inte ska göra det. Jag är även ganska säker på att om han nu bestämt sig för att jag ska betala, då inte går på titta-lite-ledsamt-på-honom-och-snyfta-lite-tillgjort-tricket. Vilket stör mig, jag skulle lite diskret redan idag ha luskat ut om han tänkte pröjsa för maten eller inte.
Annars kör jag på argumentet "du är min målsman, ingår det inte som vårdnashavare att se till så jag får mat i magen?". Jo, den kör vi på, ett vattentätt argument. Finns inte en chans till misslyckande.
Min lunch är så gott som betald.

Jag har idag slutat träna mina små 96:or. Jag måste säga att jag kommer sakna det lite. Makten man kände då man sa "spring två varv runt plan" och de klagade och invände med "men då får du också springa" och man svarade med "nej, det är inte jag som är här för att träna, spring nu".



Men till mitt försvar så var jag med på varenda övning idag och sprang som en tok, så elak är jag faktiskt inte.

nu ropar hon att jag måste komma och duka.
Fan jag visste att det var för bra för att vara sant.

Jag har bloggtorka, det är mitt problem. Mitt huvud står stilla på komma-på-lite-lustiga-idéer-till-bloggen-fronten.
Det är irriterande. Men ack så sant.
Jag hade en fundering på hur man kom på ordet vimmelkantig, och var logiken i det ordet fanns, häromdagen. Folk blev tillslut irriterade och sa att det var något jag fick skriva i bloggen. Fast jag vill inte ställa mer dumma frågor (se: "klockan 23:48 få rman ha idiotiska funderingar" och "jag har tänkt till igen") i bloggen för snart kommer folk att tro att jag är helt pantad. Den som skriver någonting som "det tror folk redan Ellinor" får spö.

Nu ska jag hyra film och se om jag får en snilleblixt.
Adjö!

Jag har fått pikar om att jag är Inaktiv.
Rättelse, jag är inte inaktiv, jag är bara mindre aktiv.

It's a huge difference, remember that kids!

Oj oj oj, media rasar, världen rasar. Facebook vet för mycket om oss! Nej, vad ska vi göra?!  Ja kära läsare, Facebook kan använda våra bilder, de kan även använda våra personuppgifter och titta vad vi surfar på för sidor för att kunna skicka passande reklam till oss.
VA?! tänkte alla användare då de slog upp tidningarna i morse. Metro gick åt som "smör i solsken" (jag har lärt mig att man inte får använda klichéer, men det skiter jag i), folk satt på tunnelbanan med bekymrade uttryck i ansiktet och det disskuterades vilt överallt.

Men jag fattar inte, är det här någon slags nyhet? Det förstår man väl ändå själv att det är riskabelt att skicka sina personuppgifter ut i den stora vida världen internet bara så där? Det har ju vart i tidningen flera gånger förut.

Sen tycker jag det är intressant att nästan alla som anmäler sig på sajter går med på användarvillkoren utan att läsa dem, och nu när någon annan gjort det åt oss, då tar det hus i helvete. Så funkar det inte i verkliga livet. Du får inte lämna tillbaka ett klädesplagg du köpt och struntat i att läsa den lilla lappen som hänger på sidan för att sedan när du kommer hem upptäcka att plagget inte går att tvätta. Då är det ditt eget fel att du missat det finstilta.

Jag har inte heller läst de där villkoren, jag får skylla mig själv. Det är bara att passa sig så inga opassande bilder på mig kommer upp på den här sidan som sedan kan hittas och användas emot mig när jag söker jobb i framtiden.


Grattis till dig som orkat läsa hela, du är en sann kämpe.

Sorg över Claude som i fredags eftermiddag förlorade sin ena plupp till hörlurarna. Framförallt är det synd om mig, nu är den vänstra snäckan inte alls lika behaglig att ha i öronen. Så många gånger som dena gummiplupp lossnat och sedan blivit återfunnen. Jag började tro att vi var menade för varandra. Men ack, i fredags försvann den för gott- jag är otröstlig.

Igår hade Erik på sig en tröja där det stod "Die blog, die!"
Han sa att han hade köpt den för min och Emelies skull. Eftersom jag inte förstod detta skrivna främmande språk överhuvudtaget valde jag att tolka det som "fortsätt blogga, fortsätt!"
Det är precis vad jag tänker göra, tack Erik, du har verkligen gett mig ny inspiration och ork till att fortsätta och fortsätta och fortsätta...

Idag var det kokosbollsätartävling i skolan igen.
Jag tror aldrig jag har sett någon äta 16 kokosbollar så snabbt i hela mitt liv. Det var verkligen en ny upplevelse för mig. Funderar på att lära mig något liknande att kunna briljera med. Jag lovar att det är en bra ice-breaker att kunna sådana saker. När det är en pinsam tystand i rummet kan man ju kläcka ur sig nåt i stil med "jag käkar 16 mums-mums snabbast i hela min skola". Nu där har du då startat nåt att prata om!