Men det är tyvärr min bästa vän för ögonblicket. Ett elakt virus har smugit sig på mig under gårdagen och natten. Jag har försökt kompromissa fram en lösing på min sjukdom tillsammans med viruset, men det har hållt mig sängliggandes hela dagen. Jag är ledsen, men då tar jag i med hårdhandskarna och knarkar naturläkemedel. Skyll dig själv fökylningsplåga!

Ja, det är jättesynd om mig. Ifall ni undrade.

...och jag älskar det! Vackert, varmt väder. Det gör att dessa målarkillar utan tvekan drar av sig tröjorna... Man piggnar till lite på morgonen när detta är det första man möter när man kliver ut genom dörren...

Detta insåg jag för ca. tre år sedan. Jag och mina kära vänner hade inspirerats av killarna i vår klass och bestämt oss för att testa på en liten enkel version av PK. Av någon anledning fick det bli i Kemisalen vilket man nu såhär efteråt kan fundera på hur fan vi tänkte då.

Självklart skedde en olycka, hade vi överhuvudtaget väntat oss något annat?
Jag stod på ett bord som rasade, på nästa och på nästa och på nästa. Ett kabrak hördes när åtta bord och kanske 20 stolar åkte i golvet. Min No lärare kom in med ett aggressivt uttryck i ansiktet som vid synen av möbelkyrkogården och mig sittandes mitt i den övergick till en orolig min. Jag tyckte det var så pinsamt att jag övertygade dem om att det inte gjorde ont, vilket det självklart gjorde, så in i h-----e.

Detta hade vi en rolig stund åt idag vid lunchen.



Tur att inget sånt här åkte i golvet i alla fall

Varenda morgon när jag lämnar mitt hus för att gå till skolan och varenda eftermiddag jag lämnar skolan för att gå till mitt hus stöter jag på en kvinna. Hon går alltid runt med en barnvagn framför sig och sin son i handen. Jag börjar blir ganska säker på att pojken går i min skola. Jag tror jag har sett henne i princip varje dag i över ett år nu. i och med det kan jag även säga att jag har sett hennes pojke bli större. Är det inte konstigt att jag aldrig sagt ett ord till denna kvinna?

Jag tror jag ska börja lite långsamt nu och nästla in henne i ett trevlighetsnät. Imorgon ska jag börja med att le, sedan ska jag ta det succesivt till ett leende och en nick. Sedan ska jag nog kanske tillochmed våga mig på att hälsa. Innan hon hunnit blinka har hon börjat uppskatta den där rara flickan (ja, det är jag alltså) som hon möter varje morgon och som är så trevlig.

Imorgon ska jag påbörja mitt uppdrag.

Jag har just fått reda på vem det var som hade lagt det där lömska häftstiftet på golvet. Det var min kära vän Johan som smugit sig dit och gillrat fällan. Åhhh, vänta bara, snart ska du få igen!

Såhär blir det ständigt! Jag tänkte på nåt i morse som jag absolut skulle blogga om. Tänkte till och med skriva ner det på armen, men det gjorde jag självklart inte. Nu är tanken som bortblåst.
Jag tror jag ska gå till läkaren med det här. Kolla om han har någon anti-fundering-som-bortblåst medicin.

Hur som helst har jag inte bloggat på hela helgen eftersom jag har haft vänner boendes här från i fredags. Men nu ska här bättras!  

Jag trampade på ett häftstift idag. Satan vad ont det gjorde, konstigt nog verkade ingen riktigt förstå min smärta. De ville se blod för att få bevis påstod de, barbariska typer. Jag försökte desperat trycka ut lite blod ur såret, men icke.

Å andra sidan verkade mitt problem något mindre i jämförelse med min stackars lagkamrat. Under pågående match nu ikväll vred hon om knät, och för att skona känlisga läsare kan jag bara sammanfatta det med att, hennes knäskål inte satt där en knäskål ska sitta...

Note to self:

Skippa det där planerade nobelpriset, du vill inte dansa i blå hallen igen.

Kära kanal5. Om ni vill vara så vänliga att flytta Desperate Housewifes till imorgon vore jag er förevigt tacksam. En annan möjlighet skulle vara att flytta dansen i Blå hallen, som jag nu ska tvingas genomlida, till på torsdag.

Tack på förhand!

Jag är hemkommen från Lund. Jag har haft det jättetrevligt tillsammans med min bror, dennes flickvän och min kära vän Stina. Resan slutade även med en spännande vasinnesfärd till flygplatsen.

Bloggen har krånglat för mig så det har inte blvit särskilt mycket skrivande.
Man jag måste ha gått någon anger managment kurs i sömnen för jag har blivit så mycket lugnare. Jag blev inte ett dugg störd på att bloggen inte funkade och när jag öppnade en cola burk häromdagen så hela innehållet sprutade ut var min enda kommentar "hm, spännande". Något har hänt.

Idag har jag vart i stan tillsammans med co. Det var trevligt, jag hittade ett linne. När jag kommer hem så har självklart detta vita linne sex stora svarta fläckar på ryggen, hade jag väntat mig något annat?! Men lugn som jag är sa jag attans och bad pappa byta det imorgon eftersom han ändå ska förbi där.

Vi mötte två trevliga människor på tunnelbanan. Den ena var en äldre man som precis skulle sätta sig på ett tomt fyrsäte, så fick han syn på oss fem och erbjöd sig att sätta sig någon annanstans. Sedan flyttade sig en kille som satt på kanten på fyrsätet bredvid så vi kunde klämma in en femte vän där. Jag blev riktigt glad, det är sådant som kan förgylla min dag.

Nu börjar sista avsnittet av Wild Kids snart så jag måste titta.
Sedan ska jag över till Stina och käka middag.
Imorgon börjar skolan igen, jippi! Ironin går förstås inte att utläsa så jag kan ju påpeka det nu.

Sitter här i dagrummet i storebrors studentkorridor. Han och flickvännen Linnea har precis gått hem till henne för att sova. Så Stina och jag sitter just nu och tittar på Scrubs. 

Nej..jag har aldrig sett mig själv som skrockfull (även om jag inte tillåter Lovisa att lägga nycklar på bordet, och även om både jag och Rebecca måste dunka varandra i ryggen om vi kliver på en A-brunn), men att åka flygplan fredag den 13... Jag känner inte riktigt att det är min högsta önskan för tillfället...


 Ja det är verkligen en ful bild, men ni förstår budskapet...