Sa sitter man har i en forort i England och skriver. Jag bor i ett typiskt engelskt hus med min familj som ar hur gullig som helst. Allt ar valdigt engelskt, det forsta de fragade mig nar jag kom fram var om jag var hungrig och sedan om jag ville ha en kopp te till maten. Tea, very english. Idag har jag akt dubbeldackad buss, two floor bus, very english.
Det ar valdigt svart att inte harma deras brittiska accent nar man pratar, men jag forsoker undvika det sa mycket som mojligt. Det ar alldeles for pinsamt att forsoka prata som dem nar man vet att det absolut inte later likadant.
Vilket givande inlagg. Jag ska ga och kolla pa vanner nu, nej forlat migk, Friends.
Byee!!

Imorgon bär det av till the land far far away - eller England två timmar med flyg från skavsta. Idag fick jag reda på att jag inte får ha jeans på mig på jobbet, jag äger inga andra byxor än jeans. Så det blev att panikrusa till affären och köpa ett par svarta byxor. Det har aldrig svidit så mycket att lägga pengar på kläder som idag. Aldrig någonsin. Men med det avklarat, väskan packad och resfebern på gång - London Baby here I come!

Det här är vad jag borde göra nu: Plugga historia, matte, svenska och packa inför London
Det här är vad jag gör nu: *blanksteg*

Idag fick jag ett sms från IQ-svar om att jag hade ett nytt meddelande som väntade. Jag klickade bort smset och tänkte att det väl med största sannolikhet var något pucko (läs: min mamma) som lämnat ett meddelande som låter ungefär såhär: *pssschhhbnrukjfk, KLICK*. Hur många gånger har jag inte ringt 222 för att höra det där bruset i telefonen och sedan stå där 50 miljarder kronor fattigare (alla vet att det kostar så mycket att ringa röstbrevlådan) men inte ett dugg gladare. Så därför tänkte jag denna gång som så många gånger tidigare totalt strunta i meddelandet. Men sen tog ändå min nyfikenhet över och jag ringde, och tur var väl det för det var trafikskolan som försökt få tag på mig. Jag hade lyckats missa min tid (hej då 600 kronor!) och nu ville de att jag skulle ringa. Så ringde gjorde jag (efter att jag ringt min pappa och väldigt upprört berättat att jag missat min tid, som om det vore hans fel) och förklarade stressat att jag kunde vara där om fem minuter om de bara kunde vänta. Jag kastade mig på tunnelbanan och när jag kastat mig av den vid rätt station rusade jag hela vägen till körskolan. Jag lovar att jag faktiskt kom dit på fem minuter med tanke på vilken fart jag hade. En 40 minuterslektion fick jag lyckligtvis. Nu måste jag ringa min pappa och be om ursäkt.  

Jag gillar sådana här lektioner då man inte har någonting att göra. Det är chockerande att inse hur lätt det är att spendera en timme och tjugo minuter på absolut ingenting och fortfarande känna sig nöjd och handlingskraftig.  

Så är den här. Dagen då vi alla ska uttrycka vår kärlek extra mycket, då vi ska köpa massa dyrt krimskrams för att ge till våra älskade. Då vi ska vara extra glada och gulliga och lyckliga bara för att det står så i almanackan. Man blir ju ledsen.
Nej då... Jag ä' inte bitter.... Inte alls...

I fredags kväll åkte jag buss genom områden som jag inte är så bekant med. Det var väldigt mörkt ute och jag hade ingen aning om var jag var förrän jag plötsligt såg skolan som jag vet att stationen jag skulle gå av på låg framför. Jag plingade då och gick efter ett tag och ställde mig vid dörrarna, bussen stannade men inga dörrar öppnades. Jag väntade tålmodigt i några sekunder då bussen plötsligt började åka igen, jag kollade backspegeln och såg att busschaufförsjäveln pratade i mobiltelefon, "jaha, jävligt uppmärksamt av honom" tänkte jag och ropade "Ursäkta". Då han inte stannade ropade jag en gång till och en gång till utan att han svarade. Plötsligt ryter han till "ja men vi är ju inte framme ännu!!" Tydligen var det ett rödljus tio meter före busstation och det var detta han hade stannat framför. Folket på bussen garvade och en kvinna sa på engelska till sin kompis "haha, she's yelling 'let me off, let me off'f". Idiotbrud, men hon såg ut som en jäkla häxa så jag tyckte synd om henne i stället. Jag mumlade förlåt till chaufförren och klev av och gick sedan över till andra sidan för att ta en anslutningsbuss. Självklart, SJÄLVKLART, så är det samma chaufför som nu kör den här bussen tillbaka. Jag kolla ner i marken och höjde busskortet i huvudhöjd för att täcka mitt ansikte så att han inte skulle känna igen mig. Sen satte jag mig och förbannade mig själv och min oturt i ett hörn tills jag kom fram till min desitnation.   

...om en gång då min gode vän Rebecca gjorde bort sig lite grann på stan. Hon var ute själv och gick, jag gissar på att hon var på väg hem från skolan, då en tjej som kommer gående mot henne tittar på Rebecca och spricker upp i ett stort leedne och ropar "heeeeeeej, vad gör du häääääär?!". Rebecca som inte alls känner igen tjejen men tänker att hon nog borde göra det och därför väljer att låtsas att göra det vinkar och säger "heeeeeeeej" varpå tjejen kommer något närmare och säger "nej men jag tog fel på person". Rebecca mumlar något till svar och skyndar sig vidare. 
Vilken jäkla tabbe, från båda håll, men framförallt från Rebeccas. Utifrån det här kan vi alla lära oss en läxa; det är bäst att inte vinka till främmande människor.

På senaste tiden har det inte hänt mig något  som varit särskilt roligt. Förutom igår då det ringde en hyperaktiv skånsk com-hem- försäljare. Alla vet ju att skånska är den roligaste dialekten.

Idag riskerade jag ännu en gång mitt och min faders liv genom att sätta mig bakom ratten och köra. Idag bar turen ända ut till Ekerö där både jag och pappa blev förundrade över den lantliga känslan.
Detta var vad jag såg under min tur:
Ängar
Åkermark
Tio rådjur i en klunga
Ängar
Hästar
Skog
Skog
Skog
Ängar
En galen lastbilschaufför
Skog